Jändelkonsert på Kungliga Slottet
Hur det började
Sommaren 1997 hade Svenska Dagbladet en serie om (orättvist) bortglömda
författare. Bland dem som ansågs vara glömda fanns så pass välbekanta namn som
Anders Österling och Olle Hedberg. Serien var egentligen avslutad men efter
påpekande till kulturredaktionen från Jändelsällskapet bad man Tommy Olofsson
(bördig från Blekinge) att skriva om Ragnar Jändel. Den 7 september 1997
trycktes Olofssons artikel "En storm bröt in över Branthallavik".
En som med intresse läste artikeln var konsertpianisten Margot Nyström,
bosatt i Gamla Stan i Stockholm. Hon blev intresserad och började läsa
Jändel.
Hon greps av hans dikter och talade med tonsättaren Dag Lundin. Denne blev
intresserad och tonsatte en del av dem.
Planering, planering, planering
Eldsjälen Margot ville att detta skulle nå ut och samlade hos sig
hovsångerskan Laila Andersson Palme och klarinettisten Kjell-Inge Stevensson.
Dessa tre hör till eliten i svenskt musikliv. Man repeterade flitigt och länge.
Margot bearbetade dem som styr och ställer med musiklivet på Kungliga Slottet.
Där har man varje sommar en serie som heter "Musik på slottet". Jag har förstått
att det inte är så att man helt enkelt ringer och bokar plats, det krävs
övertalning och ihärdighet och till sist gick det vägen för Margot.
Konserten (med titeln "Havets klockor") var den sista i serien under sommaren
2000. Olyckskorpar spådde att det skulle bli låg
publiktillströmning.
Uruppförande
Den 6 september var stunden inne. Konserten hade fått förhandspublicitet i
Blekinge Läns tidning den 1 september, i Dagens Nyheter (Calle Pauli) och i
Svenska Dagbladet (Carl-Olof Werkelid) samma dag som konserten framfördes.
Jändelsällskapet hade på sitt håll propagerat genom att skriva till sina
medlemmar i Storstockholm och till alla med namnet Jändel i telefonkatalogens
stockholmsdel. Några strån drogs till stacken den vägen...
Farhågorna om liten publik var dess bättre ogrundade. Det var mycket välfyllt
i Rikssalen på Kungliga Slottet; en uppgift säger att bara en enda av sommarens
konserter hade större publik.
Konserten blev en stor framgång. Publiken blev mycket entusiastisk över de
vackra sångerna. Det blev många inrop och långa applåder.
Tråkigt nog har Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet en policy att inte
skriva recension när man har gett förhandspublicitet (och tvärtom). Därför har
vi inte sett några recensioner av konserten.
Uppföljning
Vi hoppas naturligtvis på att konserten skall framföras på fler platser;
Karlskrona och/eller Jämjö låter naturligt.
De medverkande har dessutom planerat att under år 2001 spela in konserten på
CD. Vi håller tummarna!
Sångtexterna
Vi har tyvärr inte resurser att återge musik här på vår Webbplats. Men njut
gärna av de vackra texterna som följer här:
1. ETT VÅRSTYCKE
Vad denna dag är skön!
Där nere flyter ån
med
stränder blommande av caltha
och andra vattenblommor.
Och där borta under
trädet,
där vildvinet slingrar,
är jorden blank av svalört.
Men här
på ängen
– vad denna dag är skön -
är gräset nytt och friskt
och
fullt av guldljus primula,
ja, överfullt!
Se, hur de tunga blommor sakta
vagga
för västanvinden!
Och här på ängen sitter du,
min älskade i
vårljust gräs
bland blommor guldljusa.
Blomlikt och ungt
du sänker
vackra bruna huvudet.
Vad himmelen är varm och blå –
vad denna dag är
vacker!
Ja, allt är så tyst och ljust och fint
som en gammal målning
av
Fra Angelico.
Ur "Havets Klockor" (1923)
2. ENSAM KVÄLL
Jag har sett mot de fjärran
stjärnorna
som i eviga banor gå.
Jag har tänkt på världarnas svindlande
dans
och hört mitt hjärta slå.
Jag har böjt mitt huvud i
händerna,
jag lyssnar på mänskornas skratt...
Jag ser en ensam lång, lång
väg
och en port till en okänd natt.
Ur "Under vårstjärnor"
(1920)
Not: "Ensam kväll" fanns med i en något annorlunda version i
Jändels debutbok
"Till kärleken och hatet", 1917. Han modifierade den en
smula och tog med den
ändrade versionen i "Under
vårstjärnor".
3. HEMLÖS
Jag hittar ej hem i
kväll.
Jag går i mörker.
Knappt finner jag här en sten
att luta mitt
huvud till.
Jag känner så smärtsamt där hemma
jag väntad är.
Där
hemma i själens allra
djupaste rum
i kväll är det tyst och
stjärnklar
högtidskväll.
Där ler mot de stora stjärnor
min käraste
blomma.
I stillheten stå
de gyllene kandelabrar
med levande ljus.
–
Men ack,
jag finner ej väg
att gå
jag hittar
ej hem i
kväll!
Ur rymderna mörkret framstormat
så ödsligt och stort.
Mörkret är
i mitt öga,
stänger min väg.
Igenom dunklet jag hör
en silvertonande
klocka:
Dig väntar ditt hem så härligt,
välkommen!
Hur bränner mig ej
mitt svar,
mitt hjärtas snyftan gäll:
Jag vet ingen väg.
Jag hittar ej
hem i kväll.
Ur "Havets klockor"
4. ALLT ÄR TYST OCH STILLA
Allt är tyst och stilla
i natt i skogen,
träden stå slutna i
stum frid,
blommorna sova skönt
i bäddar av mossa och gräs.
Blott en
liten rännil
vakar och talar,
porlar och risslar än
liksom utan
början,
utan slut,
ringlar den fram och sjunger och sjunger
som ur
jordens eget bröst
mörknar till och gömmer sig stundom djupt i
mossan,
blänker så fram i stjärnors silversken.
Ur "Kämpande tro"
(1928)
5. DET REGNAR
Älskade, vakna upp, stig ut på
trappan!
Härligt gråa och stilla moln ha samlats.
I den dunkla, doftande
natten
sakta regnet faller
Sträck dina armar ut och känn hur
ljuvligt
svala dropparna tätt ur molnen dugga.
Känn - lev in min älskade,
djupt
i jordens tack till himmeln!
Lätt och milt det prasslar i de
torra löven,
örternas brända kroppar i vällust sträckas,
tacksamt andas
sädesfälten
som genom dunklet skimra.
Svagt den sinande bäcken börjar
porla,
och till höger om den i hasselsnåren
under de gråa molnen
sjunger
den gråa näktergalen.
Ur "Havets klockor"
6. NOVEMBER
Kall gick vägen förbi och sommarn
drunknat
har i larm, bekymmer och svåra sorger.
Nu, då jag minst det vågat
vänta, livet
räcker handen.
Höst, barmhärtigt du lagt din stora
goda,
svala hand på mitt febertrötta hjärta.
Nu i dämpad musik sig öppna
stilla
blida dagar.
Vek i afton följer jag ån som kväller
tyst och
svart emellan vissnade ängar.
Lent över vattnet breder västerhimmeln
grått
och purpur.
Hemåt går jag nu i skymmande dager.
och – som ljusen i
mörka gårdar tändas –
blänka i själen ömma ord, som hälsa
dig,
november.
Ur "Havets klockor"
7. HAVETS KLOCKOR
Nu ser jag, fast i fjärran
än,
det blåa havet blänka.
Du vilda hav, du djupa hav,
blott du har ro
att skänka!
Hur än, av väg och vaka trött,
jag vill min längtan
narra,
skall dina klockors eko tungt
i själen evigt darra.
Jag
måste sänka djupt i dig
min heta viljas ankar;
där ej din sälta tränger
in
förmultna alla tankar.
Jag måste skynda, måste gå
fast
middagssolen bränner,
att, innan solen sjunker ned,
jag målets närhet
känner.
Allt starkare ur bröstets djup
jag hör det gamla kravet.
Du
frågar, broder, vart jag går:
– till havet, o till havet!
Ur "Havets
klockor"
8. JAG LÄNGTAR HEM
Jag längtar hem – hem till en
kyrkogård
som jag har kär. Det blommar, blommar där.
Den ligger över
havet, högt och fritt,
sällsamma sånger sjunger vinden där.
När jag i
dödens famntag låg en stund,
så mycket kärt blev då begravet där.
Nu
sjunger havet alltid nedanför
om allt som dog och ändå aldrig dör.
Trots
allt det sjunger, blommar vackert där.
Där blommar hagtorn, klänger
rosenträd
och kaprifolens krona glimmar ljus,
där doftar malört, mynta,
hjärtansfröjd
i tysta, sagobleka aftnars sus.
Min själ går sökande,
förtvivlad kär
omkring i skumma, tunga nätter där.
Jag skymtar händer, som
jag ej får fatt,
där jag går rolös, viskande i natt –
men vad det
blommar, blommar vackert här!
Jag längtar hem – ja, till en
kyrkogård.
Det är så mycken sorg som sover här,
så mycket liv som ännu
spirar här.
Följ mig, min vän, på lätta fötter du!
Här är min värld, mitt
hem, o följ mig nu!
Här är min värld, som alltid jag har kär.
Här är min
sorg – högt över havet – här.
Gå tyst, gå tyst... det blommar, blommar
här...
Ur "Malört" (1933)
– – – –
Här på Jändelsällskapet är vi mycket glada över att Ragnar Jändels diktning
genom konserten har lyfts fram i ljuset. Vi gratulerar Margot, Laila, Kjell-Inge
och Dag till framgången och tackar dem för deras fina insats!
Nils Lind